Insamlingen för de nödlidande var en del av Svenska Missionskyrkans tidiga sociala arbete, med känd verksamhet mellan åren 1933 och 1941. Handlingarna rörande insamlingen inkom till Svenska Missionskyrkans arkiv okänt år från den dåvarande ekonomichefen direktör Axel Grönkvist. Det är också bland hans korrespondens i huvudarkivet som jag hittade nedanstående brev som är daterat 1933.
Till Direktör Axel Grönkvist,
Kiruna den 27 mars 1933
Broder i Herren!
Guds frid!
Varmt tack för brev av den 20 dennes. Tacksamma äro vi ock för den möjlighet, som härmed yppas för oss att i mån av verkliga behov kunna få något för vår utdelning bland fattiga söndagsskolebarn. När det nu är fråga om de skolpliktiga barnen, gör kommunen allt den kan, vilket mest gäller de arbetslösas barn. Korttidsarbetarna äro sämre ställda mången gång. Här några ex. Jag var häromdagen hos tvenne familjer, vilkas familjefäder äro arbetslösa. Den ena har 8 barn hemma, den andra 6. Kommunen lämnar resp. 100 och 105. kr i matlappar samt till den förra 30 :- kr. kontant. Dessutom erhålla de mjölk och hyra på kommunens bekostnad. Skolkläder och skor erhålla de åt de skolpliktiga barnen. Där behöva vi ej tala om nöd undantagandes den vånda och ängslan, som blir följden, när en kraftig och arbetsvillig man nödgas gå utan arbete. En sak blir det synnerligen svårt med, nämligen underkläder. Barnen ha mycket litet och dåligt i den vägen. Vid föregående besök har jag sett de minsta barnen klädda i allenast trasor och t.o.m. utan skor. Vi tänkte på en av dessa, men av barmhärtiga människor ha de nu fått nödvändiga skor. En annan familj hade vi tänkt på, där stor nöd rådde. Det var en fattig änka med fem barn. Nu har nämligen kommunen tagit hand om barnen – de äro på barnhemmet här – och modern har fått sig en plats utanför samhället, jag vet inte var. Dem hade vi i tankarna, när vi skickade in vårt upprop. Hos dem fattades allt. På barnhemmet ha de allt vad de behöva – de sakna Mor, vilket månde betyda mycket för barn. Men nöden har ingen lag, och denna utväg ur eländet var den bästa tänkbara. En annan mycket barnrik familj finns i den s.k. Finnstan. Det formligen krälar av barn i det hemmet. Ehuru mitt i vintern gå de utan både strumpor och skor och av kläder ha de det minsta tänkbara. Man vill bara gråta, då man ser eländet. Fadern är banarbetare och har liten inkomst. En annan familj sitter med ett 10-tal barn, och allt som berättats mig om denna familj talar om stor misär. Själv har jag inte varit dit. Korttidsarbetarna ha en inkomst av mellan 150 och 250 i mån. Härav ska skatt och hyra betalas i första rummet och mycket litet blir över till mat. Alla betyga då att de ha mat tillräckligt. Till kläder räcker inte pengarna. Grönkvist torde veta, att Kiruna är en av landets allra dyraste platser att uppehålla sig på. Den långa vintern blir ock så krävande. Om korttidsarbetarna talades just för ett par veckor sedan på Styrelsens för Kiruna samaritverksamhet sammanträde. Båda prästerna betygade, att vi just nu måste söka träda hjälpande emellan hos många av dessa korttidsarbetare. De få ingenting av kommunen utom i vissa undantagsfall. Av Röda Korsets insamling kommer kläder och mat att utdelas i samhället. I främsta rummet gäller denna bespisning fattiga skolbarn. Möjligt är, att vi kunnat få något med av denna insamling, men vi ville göra ett försök på egen hand, dels för att avhjälpa nöd på vissa håll och dels för att på så sätt slå ännu ett nytt slag för vår söndagsskola. Under vårterminen ha vi haft den glädjen att barn ha slutat i Pionjärgruppen och gått till söndagsskolan – det talas om tillbakagång för Pionjärerna (må det fortsätta!). Vår söndagsskola visar tendens att ytterligare öka.
/…/
Tack för vänlig hälsning och kärleksfull omtanke om oss och mig. Förlåt, att jag skrivit så långt brev.
Med hjärtlig hälsning
Eder broder
Simon Segerberg
Källa: Svenska Missionskyrkan, huvudarkivet, Axel Grönkvists korrespondens, serie E4e, volym 22. Under I, Insamlingen för de nödlidande Serien under arbete 2013.
(Se även arkivet efter ”Kommittén för insamlingen för de nödlidande i vårt land”)
Laura Neill, arkivarie
